Top, klänning & armband Axelssons

Strumpisar Åhlens

Träskor Bianco


Jag är så irriterad nu, så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
De två första bilderna ville kameran knappt fungera. Men det gick. Sen när jag bytte ställe då vart bilderna så här (under).
Ja, jag har ju tappat kameran några gånger men varför just nu bara så där? Sen att vi köpte kameran i ren panik. Vi skulle ju åka och gifta oss! I hela Katrineholm och Norrköping så fanns det bara en kamera kvar. Så vi fick lov att köpa en visningskamera som alla har kladdat och trycker hej vilt på. Ja just det, då får man ju inget  garanti med sig hem.
Lätt att vara efterklok........

Utan kamera så blir det inga outfitsbilder - utan outfitsbilder blir det nog ingen blogg.
Jag ska hitta någon lösning.

Och nu så funkar knappt blogg.se. SUCK!!!!!!!!

Nu går jag och jobbar!
Kram Jen

Tittade på spårlöst som går på 4'an. Är det någon mer som tittar på det programmet?
Känner att jag vill skriva av mig lite och ge er en syn om hur man kan känna sig som adopterad.


Vissa som läser min blogg vet att jag är adopterad från Thailand. Jag har aldrig sökt efter mina rötter som i programmet. Som tonåring så brydde man sig inte så mycket. Men visst tanken om att man har biologiska föräldrar i Thailande fanns ju i huvudet hela tiden.
När tonåren tog slut så började man tänka mer och mer. Som varför?, hur ser deras liv ut?, är vi lika? osv.
Nu när jag har blivit äldre och ska snart bilda familj, det är nu man börjar tänka på riktigt.  Att vilja söka efter mina rötter har blivit starkare och starkare. På något sätt känns det som att det aldrig kommer att hända, att jag aldrig kommer att våga ta det där första steget att våga chansa. Mina odds att hitta mina föräldrar är inte så stora. Syskonen är större, jag har 9 st. Om jag mins rätt så finns inte min biologiska pappa i liv.

För några år sen så har jag kommit så långt att jag vill resa och semestra i Thailand. Att lära sig lite om deras kultur och vara en i "gänget" Det känns jätte bra att få se och röra sig bland folk som ser ut som jag. Att inte behöva sträcka på sig för att känna sig såååå liten (jag är en kortis). Jag hörs och syns ändå.

Jag har världens finaste adoptivföräldrar som åkte ända ner till Thailand för att hämta mig, just mig, öppnade sitt hjärta för mig och tog hem mig till deras liv. Gett mig och mina syskon kärlek och uppfostran som har gjort oss till en stor och stark äkta familj.

Men sanningen kommer i fatt. Känner ett visst tryck att om jag vill söka så måste jag börja att söka nu. Ålder tickar. Det finns ett litet hål i mitt hjärta. Det är min biologiska mamma. Jag känner inget hat eller något annat vis mot henne. jag är evigt tacksam att hon gav mig ett liv att få leva vidare.

Vågar jag ta första steget att våga chansa?

(mitt första pass)

Svarar på alla goa kommentarer i morgon för jag är så trött.
Ta hand om er alla.

Kram jen

 Klänning, strumpisar Axelssons

 Höga klackar Belle



Nu stallet!

Kram jen