Lite om mig
Tittade på spårlöst som går på 4'an. Är det någon mer som tittar på det programmet?
Känner att jag vill skriva av mig lite och ge er en syn om hur man kan känna sig som adopterad.
Vissa som läser min blogg vet att jag är adopterad från Thailand. Jag har aldrig sökt efter mina rötter som i programmet. Som tonåring så brydde man sig inte så mycket. Men visst tanken om att man har biologiska föräldrar i Thailande fanns ju i huvudet hela tiden.
När tonåren tog slut så började man tänka mer och mer. Som varför?, hur ser deras liv ut?, är vi lika? osv.
Nu när jag har blivit äldre och ska snart bilda familj, det är nu man börjar tänka på riktigt. Att vilja söka efter mina rötter har blivit starkare och starkare. På något sätt känns det som att det aldrig kommer att hända, att jag aldrig kommer att våga ta det där första steget att våga chansa. Mina odds att hitta mina föräldrar är inte så stora. Syskonen är större, jag har 9 st. Om jag mins rätt så finns inte min biologiska pappa i liv.
För några år sen så har jag kommit så långt att jag vill resa och semestra i Thailand. Att lära sig lite om deras kultur och vara en i "gänget" Det känns jätte bra att få se och röra sig bland folk som ser ut som jag. Att inte behöva sträcka på sig för att känna sig såååå liten (jag är en kortis). Jag hörs och syns ändå.
Jag har världens finaste adoptivföräldrar som åkte ända ner till Thailand för att hämta mig, just mig, öppnade sitt hjärta för mig och tog hem mig till deras liv. Gett mig och mina syskon kärlek och uppfostran som har gjort oss till en stor och stark äkta familj.
Men sanningen kommer i fatt. Känner ett visst tryck att om jag vill söka så måste jag börja att söka nu. Ålder tickar. Det finns ett litet hål i mitt hjärta. Det är min biologiska mamma. Jag känner inget hat eller något annat vis mot henne. jag är evigt tacksam att hon gav mig ett liv att få leva vidare.
Vågar jag ta första steget att våga chansa?
(mitt första pass)
Svarar på alla goa kommentarer i morgon för jag är så trött.
Ta hand om er alla.
Kram jen
jag tycker du ska ta chansen, följ ditt hjärta :)
Förstår att det inte kan vara ett superlätt beslut. Vart ska man börja och hur ska man förbereda sig. Jag skulle nog känna likadant, att man iaf har försökt för man skulle ju såklart vara lite nyfiken! De verkar ju vara så vänliga i Thailand också. Vilket spännande äventyr och vilken söt bebisbild på dig! Om du bestämmer dig för att åkka och leta så önskar jag dig all lycka till!!
Hej Fint skrivet... Ja det är väl priset att vara adoptivbarn.. Men jag tror vi har haftmer tur än många andra, ingen har någonsin varit själv eller ensam.. Jag tänker mest på att vi är fem adoptivbarn i vår familj...Stor kram på dig gumman.. Tänk inte ihjäl dig utan följ m mig på min resa tillbaka till vårt barndomshem.. Du o jag syster...
tack :)
åh vad gullig du var när du var liten
Om du tänker mycket på det tycker jag du ska göra ett försök, hittar du ingen från din familj har du i alla fall försökt! Ha en jättebra dag i solen!
vad fint du skriver.. svårt det där, men följ ditt hjärta och gör det som känns bäst för dig kramar
Jag tror att om jag var adopterad så skulle nyfikenheten på vilka mina biologiska föräldrar var och försöka söka reda på dem.
Som
Sara skriver här ovan så tycker jag också att du ska följa ditt hjärta.
Tack för att du delar med dig. Kram!
jag såg det programmet här om veckan, när en tjej från svall var med och sökte tillsammans med sin syster. tårarna rann, det är så starka känslor med. jag tycker definitivt att du ska söka. du har som sagt kanske inte så många år på dig och om du vill innerst inne kommer du nog alltid undra. det är vad jag tror. kramis
Fint skrivet, man tog verkligen till sig. Men jag tycker absolut du ska ta chansen =) Lycka till, vilket val du än gör! =)
Lovely site keep it i will be back that you.