Tittade på spårlöst som går på 4'an. Är det någon mer som tittar på det programmet?
Känner att jag vill skriva av mig lite och ge er en syn om hur man kan känna sig som adopterad.


Vissa som läser min blogg vet att jag är adopterad från Thailand. Jag har aldrig sökt efter mina rötter som i programmet. Som tonåring så brydde man sig inte så mycket. Men visst tanken om att man har biologiska föräldrar i Thailande fanns ju i huvudet hela tiden.
När tonåren tog slut så började man tänka mer och mer. Som varför?, hur ser deras liv ut?, är vi lika? osv.
Nu när jag har blivit äldre och ska snart bilda familj, det är nu man börjar tänka på riktigt.  Att vilja söka efter mina rötter har blivit starkare och starkare. På något sätt känns det som att det aldrig kommer att hända, att jag aldrig kommer att våga ta det där första steget att våga chansa. Mina odds att hitta mina föräldrar är inte så stora. Syskonen är större, jag har 9 st. Om jag mins rätt så finns inte min biologiska pappa i liv.

För några år sen så har jag kommit så långt att jag vill resa och semestra i Thailand. Att lära sig lite om deras kultur och vara en i "gänget" Det känns jätte bra att få se och röra sig bland folk som ser ut som jag. Att inte behöva sträcka på sig för att känna sig såååå liten (jag är en kortis). Jag hörs och syns ändå.

Jag har världens finaste adoptivföräldrar som åkte ända ner till Thailand för att hämta mig, just mig, öppnade sitt hjärta för mig och tog hem mig till deras liv. Gett mig och mina syskon kärlek och uppfostran som har gjort oss till en stor och stark äkta familj.

Men sanningen kommer i fatt. Känner ett visst tryck att om jag vill söka så måste jag börja att söka nu. Ålder tickar. Det finns ett litet hål i mitt hjärta. Det är min biologiska mamma. Jag känner inget hat eller något annat vis mot henne. jag är evigt tacksam att hon gav mig ett liv att få leva vidare.

Vågar jag ta första steget att våga chansa?

(mitt första pass)

Svarar på alla goa kommentarer i morgon för jag är så trött.
Ta hand om er alla.

Kram jen

Har haft en jätte mysig påskhelg. Jag åkte upp till min moster och sambo som bor på Lidingö för att fira påskafton. 
Älsklingen var kvar hemma med hundarna. Älsklingen kunde ju spela wow hur länge som helst och inte var han ledsen för det. Min moster alltså, hon kan verkligen laga mat. Först bjöd hon på påskmat, sen blev det lamm och potatisgratäng och sist två st underbart goda tårtor.
Jag åt tills jag inte fick ner en bit till.

Här målade barnen påskägg för fulla muggar.
Lilla söta V med rödrandig klänning, som sitter i mitten. Det är mitt gudbarn.

I dag när min häst ska få sina vacciner så åker älsklingen ut till stallet. Jag kommer ingenstans för min dumma bil har fått punka. Igen!

Tack älskling för att du finns och orkar med mig.

Amor Vincit Omnia